Motiveringen är chockerande!

I sitt yttrande skriver kammarrätten även: ”Att ge barnkonventionen status som nationell lag medför att tolkningsansvaret och intresseavvägningar läggs på förvaltningsmyndigheterna och ytterst på domstolarna. Det innebär också att intresseavvägningar som idag i första hand bygger på politiska överväganden flyttas över till de rättstillämpande myndigheterna.”

För mig framstår det som att kammarrätten dels erkänner att vi har politiskt styrda domstolar i de mål som hanteras inom förvaltningsdomstolarna och dels erkänner att barn inte ska ha rättigheter utan vara föremål för politiska "intresseavvägningar". Dom säger öppet att dom sysslar inte med rättsskipning och inte heller vill kännas vid sin egen skyldighet för att förvaltningsmålen blir tillräcklig utredda för att säkerställa barnets bästa.

Om inte det bryter mot Europakonventionen vet jag inte vad som skulle bryta mot Europakonventionen.

Kammarrätten skriver öppet att om barnets rätt till icke-diskriminering ska upprätthållas så kan det aktualisera frågor om det kommunala självstyret - D.v.s. kammarrätten anser att domstolens uppgift är att skydda det kommunala självstyret, framför att tillämpa barnets bästa och rätt till att inte bli diskriminerat. Jag kan inte finna något lagstöd för kammarrättens självpåtagna roll som försvarare av en politiskt förlegad styrning som det kommunala självstyret i fråga om barnets bästa idag utgör.

Lite senare i yttrandet skriver kammarrätten att "så som de föreslagna bestämmelserna är utformade kommer vårdnadshavarens roll som ställföreträdare för barnet med rätt att bestämma över barnet att försvagas." utan att förklara på vilket sätt. Kammarrätten upprepar senare ånyo påståendet om vårdnadshavarens försvagade rätt som ställföreträdare om barnkonventionen blev inkorporerad, men förklarar inte heller denna gång varför kammarrätten anser att vårdnadshavarens rätt skulle försvagas av att barnets ges en starkare rätt.

Jag ifrågasätter kammarrättens logik!

1. Barn omhändertas idag mot barnets bästa på löpande band av politiskt styrda socialnämnder (dvs en del inom det kommunala självstyret) som i praktiken övervältrat ansvaret för utredningen på i bästa fall nyutexaminerade socionomer. I flera fall är utredarna obehöriga. Socialnämnderna försvarar socialsekreterarna, förvaltningsdomstolarna försvarar socialnämnderna osv.

2. Kammarrättens uppfattning innebär rimligen att om det kommunala självstyret ifrågasätts när det gäller att avgöra barnets bästa försvagas, så ökar rimligen barnets rätt till en rättssäker process och att barnets rättigheter faktiskt är något som domstolarna börjar att praktisera.

3. Att kammarrätten avstyrker att barnkonventionen inkorporeras i svensk rätt motiverar kammarrätten med en lång rad skäl som i grunden handlar om att det kostar pengar att tillvarata våra barns rättigheter i enlighet med barnkonventionen. Vi lever idag alltså i ett l land med domstolar som öppet deklarerade att barnets bästa inte får kosta pengar. Jag ifrågasätter kammarrätten.

Angående domstolsverkets kostnader:
Kammarrrätten redovisar ingen konsekvensanalys för sin uppfattning att antalet mål och därmed domstolsverkets kostnader skulle öka av det skälet att barnkonventionen infördes. Utan underlag är det svårt att uppfatta det som annat än rena gissningar.

En stor del av förvaltningsdomstolarnas avgörande handlar om kostnader för såväl domstolsväsendet som det kommunala självstyret som går ut på att barnets ska fråntas sina mänskliga rättigheter i form av rätt till familjeliv, rätt till kommunikation m.m. Kostsamma processer som drivs av våra kommunala socialnämnder av samma skäl, att det skulle kosta för mycket pengar om barnen hade rätt till umgänge med sina föräldrar för mycket, det finns risk att familjehem tröttnar eller kräver mer betalt m.m.

OM barnets bästa istället skulle råda från början i alla frågor gällande barnets bästa är det rimligt att anta att samhällets upfront-kostnader i att tillvarata barnets bästa under humanitära former sannolikt öka p.g.a. av mer omfattande insatser i form av stöd och hjälp till familjer i kris.

Men sen var inte kammarrättens uppfattning längre riktig.

Kostnaderna för hjälpinsatser mot familjer i kris skulle utgöra en bråkdel av vad alla felaktiga LVU-mål, alla partiska vårdnads- boende och umgängesutredningar som medför att våra domstolar har upplevt hyperinflation i vårdnadsärenden avgörs på politiska mandat.

Jag har lika lite som kammarrätten någon samhällsekonomisk kalkyl och grundar min uppfattning på sunt förnuft och en överslagsräkning av hur många miljoner kronor mitt eget barns öde rimligen har kostat samhället. Ett ekonomiskt slöseri av obegripligt slag.

Om de kommunala självstyret som idag på politisk basis i flera frågor äger frågan att avgöra barnets bästa, istället ålades att göra rätt från början skulle det sannolikt minska antalet mål inte bara i tvångsvårdsmål inför förvaltningsdomstolarna. Det är sannolikt att utgå ifrån att: om barnets bästa beaktas även hos socialtjänster och familjerätter skulle antalet vårdnads- boende och umgängesmål också minska kraftigt.

Sammantaget är det mer rimligt att anta samhällets kostnader faktiskt skulle sjunka drastiskt om barnets bästa utreddes och tillvaratogs på ett sakligt sett, och inte idag p.g.a. politiska ställningstaganden som fluktuerar över tiden vart 4:e år då vi har allmänna val.

De samhällsekonomiska vinsterna, liksom föräldrarna och barnens ekonomiska vinster skulle vida överstiga dagens resultaträkning för när barnets bästa inte tillämpas av domstolarna.

Kammarrättens uppfattning att vårdnadshavarens rätt som ställföreträdare för barnet skulle försvagas om barnkonventionen inkorporerades förefaller snarare vara skrämselpropaganda än ett sakligt argument och borde inte ha framförts från en domstol. Kammarrätten leva i en felaktig uppfattning om att vårdnadshavare inte själva klarar av att avgöra barnets bästa utan att denna fråga avgörs bästa av politiskt styrda variationer och överväganden för stunden.

---> Om någon åsikt leder till stora kostnader för samhället, är det just kammarrättens uppfattning och inget annat.

Hur stor andel av alla föräldrar tror kammarrätten inte vill att deras barn ska tillförsäkras de rättigheter och det skydd som skulle tillfalla deras barn om barnkonventionen inkorporerades i svenska lag?

Min gissning är att det rör sig om en försvinnande liten andel av våra barns föräldrar som skulle missunna våra barn rättigheter och skydd för samhällets övergrepp på våra barn och barnfamiljer.