Tystnaden efter tre barn
Tystnaden
efter tre barn
(Efter scenario
från familjehemsblogget)
2019-06-26 AV MAMMELIN
Det är som om de
aldrig varit här och som om de aldrig lämnat mig, på
en och samma gång. Förändringen är så stor att jag saknar förmåga att ta in
den. Jag packar in det
och lägger locket på.
Jag känner oftast ingenting mer än en
dov, molande värk i hjärtat. Men att tvätta är farligt. I lådorna finns det enorma monster, formade som barnens små kvarglömda strumpor och vantar. När en lila strumpa med ränder trillar ur bananlådan gör det lika ont som om mitt hjärta fallit ur
bröstkorgen. Strumporna och jackorna, vantarna är
de enda bevisen på att dem fattas mig. Hur de
fattas mig. Ensamma, tomma och slitna efter varje steg de
tog hos mig. Jag kan inte hantera det. Jag kan inte ens hantera deras strumpor. Det säger väl egentligen allt om hur jag
mår.
Hur de
mår idag vet vi nästan ingenting
om. Det har varit helt tyst från samtliga parter efter att pappan hämtat dem. Den veckodagen de åkte stod
alla deras saker packade i hallen. Många flyttkartonger med leksaker och ännu mera med kläder. Märkt, tvättat. Nya, som skulle vänta i 2-3 år
till tills barnen hann ikapp i rätt storlek. De träsängarna gapade toma på
nästan svart-vita fotona. Det kändes som i ett konclager fast tomt. Vi fick av deras pappa inte ens ta farväl. Deras trygga säng och hennes pappegojbur
och dem tre deras katterna lämnades kvar. Nya familjerådhemmet av
asiatiskt kors-sort ville inte ha dem, det fanns redan mina andra
splitternya dyra stilrena romerska möbler
i rummen i Sverige, fast det visste jag inget om, kanske var de packade ner i
det underjordiska kälaren utan rinnande varmt vatten och friskt luft under
marken på Skogslyckan i Uddevalla, där barn inte fick för Uddevalla hem bo i,
fast den bulgariska herrdomaren brydde sig inte om deras regler, utan bara om
sin underlägsenhet gentemot den rike Västerlänningen. Deras ägodelar lämnades kvar, deras telefon, läroböckerna,
skrivhäftena, skissblocken med täckningarna, nagellacken, kristallerna som de
skulle klistra på telefonen. Deras gamla saker står på sin plats igen, men pappegojburen vet jag inte vad jag ska göra av. Jag inte sälja det men
inte heller använda det,
det blev en fin present till Sonnens klass. Tills något barn trampade en rast
på pappegojan och den dog, dem andra två vet jag inte vad som hände med dem.
Kläderna i stan fick jag ge bort till fattiga behövande romerska barn. Det var
för smärtsamt att se på deras kläder, speciellt på den gråtande om att få
stanna hos mig, där han fick fickpengar till frukost på sin skola, sälskap från
och till skolan och nya torra lakan att kunna sova på natten och inte på sitt
skrivbord hungring och rädd på skolan som nu.
Sängen får bära
tappetrullar nu och Georgi får använda när han är här på besök och det känns
mindre smärtsamt. Han tycker om att sova i dotterns säng. Katterna blir dräpta av de avundsjuka gummorna i byn,
för att vi levt flott i Sverige och de far bara 600 SEK i pension, t o m den
duktige Zonni som fick fånga tre livsfarliga ormar om dagen. Den vita katten,
hon dog uppäten av maskar efter att någon av dessa brutit itu ryggen av den, då
min senila av det hela kalibaliken mor, brukade bjuda denna katt i sin säng.
Allt som vi älskade skulle de ta bort ifrån mig och mormor och morfar, barnen,
möblerna, dokumenten, diplomerna, fotona, kläderna, husen, katterna. T o m hade
deras far hotat mörda mig och morfar och kasta oss nakna och vanställda i
skoggen i Bulgarien. Husen bränna ner, och barna svälta för livförsäkring.
Något som han försökte även göra. Bara några få år senare. Därför fanns det jo
tullförbjud av chefen på polisen i Montana.
Jag kämpade länge för att uppbrottet skulle aldrig meddelas
barna och aldrig få ske. Chefen för polisen i Montana hade gett
muntligt order till tullen, på mark, luft och vatten att inte släppa ut barna,
jag kände på mig att de skall kidnappas och svälta. Jag är lite synsk.
Speciellt för mina egna inom familjen. Pappan kämpade genom att hota att lägga
dem på sängen och ge dem gift om jag inte skrev på min förälderliga signatur
för röd bulgariskt utresepass. Dem,
som kämpat så hårt tillsammans
med mig med dem obligatoriska bulgariska läxorna 30-80 stycken om dagen från
14.00 till 23.30 och lärt sig så mycket och fått så fina
skolbetyg, detta brydde sig senare Socialtjänsten i Sverige inte om, det
räcknades inte. Ett skitet land som Bulgarien, deras skolintyg kallades för ”Barn
kidnappas av mamma till utlandet” av en okänd tjänstemannakvinna, fru J.
Gustafsson åtta år senare i Uddevalla.
Jag ville låta dem klara åtminstone
grundskolan som de stora segrara de var. Så nöjd min lila
dotter som var med nallen i hand att leka dockteater ”Se här mina jämnåriga i
Sverige leker fortfarande med björnen Puch emedan vi har riktiga läroböcker,
läxor och är sex år minst före dem”, hon lysste överlycklig vid flyttet till
Bulgarien och i vår lägenhet i Montana år 2008, men pappa brydde sig mera om
barnbidraget bara tre år senare och inte om denna känsla av triumf och seger. Skolan som är så viktig för henne. Socialtjänsten
ändrade sitt beslut först efter att min advokat protesterat
över att sonnen kan dö
undernärd på deras HVB-hem.
I någon timme
har jag fått röra mig försiktigt fram på skolgården, först efter att jag
kontrollerat att nya pappans bil inte stått parkerad någonstans i närheten och genom att hoppas
att råka över rätt skola och över hans klassrum.
Ingen kan jag fråga
om de sett honom. Är själv jätteförkyld, min sinusit är tillbaka, ansiktet blev
inflammerat av att stå 4 gånger i rad framför Lidl. Jag hoppades att han läst
mina mötestider och mötesplats på svenska på Margretegärdsskolan och skall dyka
upp. Seansen sade att vi kommer inte mötas där utan nästa dag. Men jag var där
ändå, vid utgången och hade ett trevligt samtal om det jättedyra sverige med en
tiggande zigenärsk kvinna från Rumänien, hon sov inte ens inne, hon sov ute vid
minus tiograderna, jag var åtminstone på hotell även om svindyr och som sluckade
upp alla mina besparingar.
Jag vet inte ens om
de nu pratar med varandra. Men lilladottern släppte dörren
framför min näsa och lät mig inte in emedan hennes farbror utbrast ”Jag har
aldrig sett något liknande”, vi fick inte in på sonnens föddelsedag, jag
lämnade bara av tårtorna och presenterna, lite kläder, en kruka och blomma – en
påskblomma och kycklingkruka. Men blicken är hårt och hon är också
för smal, jag kände inte igen henne, trodde att det var sonnen, så mager hon
var. Den där blicken som får mig att göra
allt för att hon ska må bra igen efter så många nätter att jag kramat henne och vaknat
i torrar att hon tar inte emot min moderliga kärlek och tror på sin far att jag
slagit, rivit tillsammans med mormor och morfar dem och svikit dem.. Eller… den fick mig att göra allt. Nu kan jag
inget mer göra. Mer än att berätta hennes och vår historia utan att låta mig
tystas.
Värst av allt var Julen att hänga på Facebook och dem
fina minnena från skolavslutningen i Montana. För mig har dessa åtta år stått stilla. Barnen skriver
väldigt sällan, när pappa inte vet om det nuförtiden. Om inte aldrig. Och
utbrister ”Du tror att vi är barn, du skickar till oss presenter till små barn”.
Men för mig har åren stått stilla. Någon har bestulit mig på hela åtta år,
Bestulit barna på hella åtta år med mor, med mormor, morfar, släkten, vännerna
i Montana, skolkamraterna i Varschetz och Montana. Utan att bry sig ett dugg.
Bänkraden en bit framför m.
Håret hängande ner och
hon står där framför den svarta skoltavlan och babblar flyttande bulgariska
efter att klassföreståndaren berömt hennes fina skolbetyg och klandrat mig för
all obefogat kritik mot hennes förutsättningar – där på föräldrarmötet på skola
nummer åtta, inför alla föräldrana. Och i Sverige är hon duktig och hon kan
lika mycket som en svensk läkare, jag fick höra den månaden då mormor dog av
världens värsta sjukdom. Stenarna hon
älskar, färgerna hon
älskar, det blåa och röda. Hon ville ha nya skor, men systern fick köpa dem sista, det fanns inte ett
par till till henne, så det blev blomtyg till blommor för hennes konstnärliga
handarbete.
Särskilt illa var
det på Montanas gator när jag råkade träffa pojkar i hans ålder. I Många
herrens år han fanns som tioåring och inte en dag äldre och jag vände bort
huvudet för att inte börja gråta när jag mötte på varje tioårig kille med samma
kroppslängd som sonnens. Jackorna gav jag bort till två brödrar i byn för att
inte titta på dem och må piss.
Vi fick inte ta
farväl. Jag slängde mig på golvet och bara ville dö. Jag vågade inte träffa
deras pappa för att behålla mig levande och för att behålla mitt högre öga hel.
Jag bara slängde mig på golvet och grät. Jag bad till Gud att ta emot mig. Jag
hade inte någon identitet ensam. I 14 år hade jag tagit ENSAM hand om dem tre.
Tre på natten somnade jag. En man i skägg och svart kappa kom och visade mig en
ring. Jag ställde mig i ringen. Vi höll vår sin bok över huvudet med en bokstav
på. Från fjäran håll kunde man läsa någon text. I mitten fanns elden, ljust,
Gud. Sedan ser jag alla tre barna i raka yllekappor och med diplomatiska väskor
i handen på Flygplats Sofia. Har de hunnit bli 30 år gamla? Är det nästa gång
vi skall träffas? Kommer jag att leva då? Eller anländer de till min begravning
bara? Får de bara hit efter min begravning? – Frågorna var många, men mannen
med den svarta rocken visade mig Framtiden. Och jag fick somna på golvet efter
så mycket gråt.
Idag kom mejlet. Det var jag som ”struntat i
barnen”, tyckte pappan. Fast det var han som inte släppte mig plus vittne, min
mor eller granne eller lockalpolisen in. Fast det var han som hade lärt stora
syster deklamera efter att han radat upp alla barna i husets ingång ”Vi vill ha
ung kinesisk mamma, vi vill ha ung kinesisk mamma”. Fast det var han som gav de
uppdrag att göra stor fotokolage med bilder på hans purunga filippinska
flickvän Christine och rita hjärtor på det och skriva ”Peter plus Christine
lika med hjärta”.
Barna skulle må ”Dåligt”av sina möten med mig
skriver han. Det planerade umgänget/mötet ställs in varannan lördag
från kl 08 till kl 20.00. Samt Julen och en månad sommarlovet. Domstolsshemat
fick duga bara till toapapper, något kontaktshema mellan mor och barn detta
hade han rätt som svensk om att förneka mig, och att förneka barna, det vara
bara ett bulgariskt domstol och domare, där borta 4 000 km bort och i sin
föddelsestad kunde han turistturnera på myndigheterna och ljuga. Som om att jag
inte skulle ha någon vårdnadsrätt så det tog mig och adv Ruby många herrens mål
att klaga på hans lögner accepterade och välkomnade av socialtjänste i Uddevalla. Bland annat hade han eller socialtjänsten anlitat en
tjänsteman på Skatteverket i Göteborg som höll med en falsk översättning av en
svensk översättare på domslutet angående min vårdnad. Det tog oss många år och
kriminella att supa min far och alla mina pengar på nätterna i byns butik tills
jag rättade med advokat Ruby allting.
Jag visste detta fantastiskt ”fina” framtid infinna sig redan innan de flyttade, ändå gör
det så ont. Jag kommer inte få träffa de igen.
Nu är de vuxna och
färdigthjärntvättade och han, min son kan dö undernärd om han nu vill, säger
alla, bara för att de fått intutat i sig av sin far efter att far kammat in
alla deras barnbidrag, utan att köpa åt dem ens riktiga kläder för årstiden,
att Sverige är ett Framtidsland, Där han kan väl dö undernärd och vanvårdad. Av svält. Han
är 18 nu och får skylla på sig själv. Kontakta polis leder tillbaka till soc
och till hemlig vårdnadsplan och till falska mentala diagnoser, till
socialtjänstens lögner att han hör röster och är autist och självmordsbenägen.
Och inte till fisken, äggen, bönorna och köttet, grönsakerna och frukterna han
så hemskt behöver under sina sista åtta år i pappas och i socialtjänstens
HVB-hem för att bygga upp muskelmassan, där ingen kom på tanken att låta honom
stiga på en våg och väga av honom som borgmästare och socialtjänstchefen gjorde
åtminstone DET för mig under hans förälderliga kidnappning på Filippinerna,
inlåst på ett rum på risdiet och utan sol och skola. Med mystiska märken på
bägge fötterna på bilden, av myggor sägs det, vilka aldrig bett mig på
Filippinerna och jag såg inte en-enda hur den ser ut.Hade han ramlat ner och
stuckigt sig yr i huvet av malnutrition som dr Hernandes krev på pappret. Eller
har någon släkt cigaretter i fötterna, pappa hade pengar till ett privatvakt
som följde med oss överallt och lade intimt hand på sonnens kropp, men pengar
till toapapper, riktig mat med bröd, piza, grönsaker och frukt, skolskor och
skoluniform, skola fanns inte. Han åt tillsammans med mig som en häst, fyra
huvudrätter och tre efterrätter strax därefter, med juice och kaffe till. Inget
fel på enzymerna als, som hans far skrev till mig, och inga fingrar i munnen
för att kräckas, som storasyster berättade i en av sina chatt att han gjorde i
Sverige. Han fick för lite toapapper, en-enda bit om dagen var inte nog för att
äta normalt. Och toapapper var dyrt på Philippinerna, där till och med i rådhusets
toaletter hade man stor byta med kalltvatten och en mugg istället.
Han gick upp en hel
kilo bara av min väckning kl 09 och av min medtagna frukost från DasMarinjas,
jag åkte från Manilas centrala del några timmar på morgnarna.
Nu har för deras räkning far fått bestämma att det inte är bra för alla tre henns att få träffa mig. Fast på fotona de ler och skiner som solar och kramar
mig, skulle de i Sverige må dåligt bara när de hör mitt namn. Deras far grät på
mötet med socialtjänsten på Junogåtan 9, han skulle ha blivit så knäckt utav
mina E-mails med vädjan om att få träffa mina barn, så jag bör spärras direkt i
fängelse, så fort som möjligt, så hans misshandel av mig och barna,
strypningarna, boxningarna i min gravida mage, kidnappningarna, utpressningarna
för pengar och hus inte få skulle fram, så en puss blev det med
socialsekreterskan emedan de körde mig och adv Ruby ute i korridoren. Och snäll
och medlidande var hon, socialsekreterskan, de kan bara med en knapptryckning
få bort mamman ur sitt liv i sociala medier – lätt som en plätt hörs det på
mp-3-ets hemliga inspellning att hon fick ge honom det goda rådet om parental
alienation efter det långa åtråfyllda pusset dem två emellan.
Sonnen mår
speciellt dåligt av sina möten med Dig, är hans officiella version, men av
fotot där han står med dem tre barna framför Distriktsdomstolen i Montana är
lillasystern med min föddelsedagspresent som hon skall lämna till mig inne i
korridoren, triumferande, stora systern är ledsen och sonnen mår skit, han dör
av längtan, han mår piss. Han kanske inte överlever hur dåligt han mår av att
tvingas av sin pappa ljuga. Han har suttit mina knän ute på bänkern i
korridoren framför sin klass, trean, på skola nr 8 i Montana och gråtit om att
han inte får torra lakan, frukostpengar och sällskap från och till skolan, säg
det till herr domaren här lyssnar de på barn. In i rättssalen dycker upp en
okänd ung man från OZD Montana och lurar herr domaren att Romen kan inte
bulgariska, fast han avslutat trean med utmärkt skolbetyg i alla skolämnen
vanlig klass och är berömd av logoped Metchkova från skola nr fem av att vara
hennes snabbast fattande elev. Domaren kör ut i korridoren Romen och förhör
istället för honom hans triumfirande och hjärntvättade ett år tillbaka per
Skype telefon och badade ensam från pappa syster, Romen är inte berädd att
ljuga, han elimineras direkt, före förhöret hos domaren Zvetan Kolev. Så enkelt
är det när pappa delat ut pengar, wiskeyflaskor och Kina-porslinsservisar och
diverse presenter till socialarbetare, advokater och poliser. En liten pojkes
röst blir inte hörd i Bulgarien vid dessa omständigheter.
En leende baby i
vacker inramad bild, med guldram står på min bokhylla i Bulgarien. Jag kollar
den och mitt hjärta brister, kommer vi att träffas igen levande i det här
livet. Eller är det fråga om ande till nästa utomkroppsliga tillstånd. Vad är
meningen? En dotter som har blivit stulen, hjärntvättad och skakande rädd för
socialtjänsten och myndigheterna i Sverige, som har slutat ”lita på dem vuxna”
den dag hon flydde från socialhemmet för att rädda sitt liv och stilla sitt
hunger med piza.
Jag försöker laga
mat idag till min pojkvän och darrar av rädsla. Vid blotta tanken. Att
socialtjänsten är så ivriga med sina kontakter bland sina psykologer och
myndigheter, att den kommer att uppfylla sin hotelse mot mina barn att
avreagera sig på barna för mina filmers och bloggningens skull. Kommer barna
levande eller bara invalidiserade, med förstörda hjärnor och centralsystem ur
detta inbördeskrig från myndighetens sida för mammans journalistiska skull?
Eller så ruttnar de med utdragna organer som flickan Donia Hassan, 15? Vilket
socialtjänsten och läkarna i Uddevalla en gång redan år 2007 försökte på barna,
vilka aldrig fick infektionsvård eller akutvård döende – avsvimmade i
uttorkningschoch p g a socialtjänstens diagnosfuskande krig. Jag darrar och ser
inte mina barn levande. Mina elefantnerver som socialtjänsten år efter år byggt
upp viker sig, när det gäller att spå framtiden på mina barn i Världens
Farligaste land. Kommun. Och stad.
Jag hoppas så innerligt att socialtjänstens och pappans mafiotiska lögner verkligen stämmer, för motsatsen vore en katastrof.
V Ä L G Ö R E N H E T
... Den som vill vara nyttig för Romens chans att fysiskt överleva svältet för livförsäkringspenning och som labbmus inom LSS på falska mentala diagnoser; Който желае може да подпомогне юридическите разходи от 10 400 Евро за извеждане от Хо Във Бе-дома на 5. май 2019 на изгладуваното и там дете Румен на: PayPal.me/RomensJuridicalCosts Всички дарения ще публикувам в групата на децата на Фейсбук. .,..,..,....,....,.,,.......,.......,...Описание | Сума |
Donation för juridiska utgifterna för utförеlse av Romen från HVB-hemmet samt från isolation på FilippinernaРумен от неглижирането му с глад и без грижи в шведския HVB-дом на 05 април 2019 | 50 BGN |
Плащането се осъществява чрез ePay.bg - Интернет системата за плащане с банкови карти и микросметки |